Framtidstro
What do come later?
Framtiden. Så oviss. Vet inte vad jag ska göra i framtiden, vill ta den som den kommer och göra vad jag vill varje dag. Men innerst inne vet jag att det inte funkar. Man måste alltid ha en plan. Man kan inte surfa runt när man blir vuxen. Ansvar. Ta ansvar. Du kan inte längre bara tänka på dig själv du måste anpassa dig till andra hela tiden. Jag är fri nu. Ändå fångar jag inte den...jag ork...vill inte. Jag vill inte göra någonting. Ibland känner jag mig som ett tomt skal som inte har någonting. Vill ingenting. Känner inget utbyte av någonting. Det kommer bli värre när jag blir...större. Jag kommer inte kunna leva så fritt som jag vill.
Jag lever av drömmar. Jag består 80% av drömmar. Jag andas drömmar. Förtär drömmar. Skapar drömmar. Hela tiden. Drömmer. Om framtiden, vad jag vill göra. Jag vill uppnå mycket, se mycket. Det bästa vore om jag fick resa runt hela livet. Aldrig slå mig till ro, aldrig arbeta, ta ansvar. Bara vara mig själv i den stora världen. Självklart fungerar det inte i praktiken. Samhället hindrar det.
Sa redan i 6:an att det jag fruktar mest är att leva inom samhällets redan utsirade ram. Det jag fruktar mest är en bur. Begränsningar. Begränsningarnas bur....poetic. Att jag ska falla in i leden som alla andra, familj, kontorsjobb, volvo, radhus och katt. Jag vill inte ha det så. Måste jag det? Jag vet inte.
Jag lever inte livet fullt ut. Det vet jag. Men faktum är att jag inte bryr mig. Se ovan. Jag bryr mig inte om nåt, vill ingenting. Faktum är, att skulle jag dö i morgon utan att ha uppnått nåt speciellt skulle det va okej. Fruktar inte döden på det sättet. Jag har ingenting i den här världen som egentligen är värt att stanna för, förutom familjen Cicci och Vanessa. De håller mig kvar. Får mig att uthärda alla dagar som alla känns så tomma och meningslösa.
Men framtiden. Åh vad jag vill så mycket! Kollar på projekts-listan som jag och Vanne komponerade ihop hösten -05:
- Nya Zeeland med mellanlandning i Asien
- New York med Vannes demo
- Broadway
- Jay vs Conan
- Livet har sina goda stunder - stå på händer
Det där ska jag göra året jag slutar gymnasiet. Och följande år kanske. Det ska ta två år. Sen ska det va nåt nytt. Innerst inne vet jag att jag aldrig kommer leva så. Det gör mig..nedslående? Kan man säga så? Det slår ner mig iaf. Drömmer mig bort..och sen når verkligheten ifatt mig och det är som något i bröstet slås sönder. Kan tom höra skärvorna ramla ner. It's painful.
Samhället säger för fan att man ska ha HUND, bil och barn! :P inte katt! hahahah :D Ååh, Jessica. Jag drömmer också massor. Jobbigt att drömma drömmar som aldrig kommer slå in... Men det är bara DITT liv! :P Ingen annan kan bestämma vad DU ska göra med det. Det bestämmer bara du. Det kommer bli bra. Vi kommer få det så jävla bra! Eller hur? Vi ska allt fixa det här! Det är vi som är framtiden.
Jag vill inte heller leva inom samhällets begränsningar. Aldrig. Det är där drömmarna kommer in. Förhoppningarna.
Jag tror på att de ska slå in och bli verklighet. För det är det man vill. Sedan när man blir äldre, kanske man inte vill sånt längre.
Men just nu, vill man det något så oerhört! Och då är det fan att sträva mot det.
Skillnaden med dig och mig, i dessa betraktelser, är att du inte är rädd för att dö, i den meningen att du inte har något att stanna för. Jag får inte dö för framtidens skull.
Quote Cicci. Vi fixar det här. Så jävla bra. För vi är framtiden.
Jag tror allt har sin tid och att det finns så mycket underbart som man inte ser just nu, men som uppenbarar sig tids nog - mer eller mindre förutsett. Men det är bara jag.