Almie

Tro mig. Jag vill absolut inte ha era ömkande blickar på mig. Jag vill inte ha någon medkänsla. Jag vill bara få ur mig lite.

Det nya året började inte bra. Vet inte vad som hände egentligen. Allting bara brast. Antar att det skulle kommit ut efter hand, hade jag haft tur skulle det kanske kommit lite i taget. Det gjrode det inte. Allt kom på en gång. Detaljer är oviktiga.

Skulle inte kalla mig mano-depressiv. Starkt ord. Alla tycker vi väl att livet är skit nån gång, eller hur? Vi bara hanterar det på olika sätt. Jag gråter, skriker och skakar tills allting har försvunnit. Det hjälper. På nåt sätt måste det ju ut.

Känns bättre nu i vilket fall som helst. Det går upp och ner. Just idag var det mulet på förmiddagen och rejält soligt på eftermiddagen. Tror det kommer kännas bättre längre framåt. Jag lider nu bara av en sjujäkla vinterdepression. Som alla andra nordbor gör när man inte får se solens strålar på hela dagen. Det blir nog bättre längre fram.

Är det något jag lärt mig är att det blir vad man gör det till.