Almie

Nu dagen efter förfasas jag över Sveriges så kallade "musik-rescencenter". De är knappast värda sin titel när de sågar gårdagens konsert. De vet inte vad de talar om, jag vet, jag var där.


Efter att ha dragit runt i Stockholm stad i isande blåst och lätt regn...nej..där hade meteorologerna fel. Det var ett svårt regn vi hamnade i. Vi käkade och gick i affärer och praktiskt taget väntade på att klockan skulle bli sex. Efter en dag med regn, blåst, kyla, nollåttor, nachos vs wallenbergare, Mc Donald's, Börje Salming, Anna Lindmarker med barn, Rockbjörnen, Förkväll på Centralstationen, förfrågan om modelldeltagande och tunnelbana befann vi oss på tåget till Globen.

Det första som möter oss när vi stiger ut är ett tiotal försäljare med lådor på magen som skriker "Öronproppar 10 kronor." Då börjar man ju bli lite spänd...

Svinlång kö utanför. "Nej" tänker vi. Men det var förståeligt, vissa hade köat i 34 timmar, med nybrutna revben. Vi andra gled in klockan sex, och efter att vakterna letat igenom väskorna och visiterat oss var vi inne. Och fastän vi inte hade köat i 34 timmar fick Daniel ändå gå in i fållan längst fram och Lena och jag hade bra platser på läktaren.

Efter att ha väntat flera månader och tillbringat en dag i en iskall stad fick vi vänta ännu längre. 19:20 var Globen halvfullt och sen fick vi "genomlida" förbandet. Helt okej, men de byggde inte upp någon vidare stämning.



Först kvart i nio hände det någonting. Tre människor dyker upp på scenen John (gitarr), Flea (bas) och Chad (trummor), det börjar med ett sus genom Globen som slutar med ett dån. Det är som om en bomb exploderat och man får en sjuhelvetes adrenalinkick. Underbart! De börjar spela och efter nån minut hoppar en till snubbe upp på scenen, Anthony Kiedis, dån igen och introt till Can't Stop börjar. Otroligt...

De river av låt efter låt och lämnar åtminstone inte mig besviken. Det är nåt speciellt med dem. Anthony skuttar runt som om han är besatt, Flea rockar loss på bas (utan tröja, såklart), Chad kastar trumpinnar omkring sig och John är bara alldeles....alldeles underbar och man blir så kär i honom! Vad jag uppskattar är att det faktiskt är riktiga talander på scenen. Det är inget massproducerat mediaformat band. De vet vad de gör och är jävligt säkra. Jag blir helt hänryckt och det känn som om jag befinner mig i trans i vissa låtar och plötsligt struntar man i folk omkring sig. Jag är där för att ha kul och det ska jag fan ha!

Med bra uppsikt efter arenan ser vi hur avsvimmade människor bärs ut av vakterna, galet i publiken och galet på scenen. Strängar går av stup i kvarten och trumpinnar kastas ut i publikhavet och de rör sig som...sagt ovan, besatta.

Som Expressen skrev: "Red hot Chili Peppers hade sålt ut Globen i kväll och publiken var med på noterna från första ackord. Red Hot är kända för att spela på hög volym, men de blev nästan överröstade av publiken. Det var ett jäkla drag!"

(Ja, det här blev ju rätt långt men jag känner att jag lättast kan uttrycka mig i skrift. Jag kan inte förklara det genom tal då allt som skulle komma ut skulle bli en stor lycklig suck och drömsk blick.)

När det är slut dånar Globen och hela arenan står upp och skriker. När jag tittar mig runt omrking ser jag männsikor som är som jag, galna, de dansar, skriker och är som i trans med nävarna sträckta upp i luften.
Encore. Trummisen Chad entrar scenen och leker lite med oss, skojsigt. Kör introt till WWRY och jag skriker rakt och ut och tittar på Lena. Det dröjer några sekunder innan folket är med på noterna men kul blir det. Solon spelas. Imponerande. Sen kommer Under the Bridge och alla vrålar och sjunger med. Fantastiskt! Efteråt följer ett långt solo =) Sen går vi ut och kan äntligen andas frisk luft.
Jag vrålade, sjöng, skrek rakt ut, hoppade och dansade tills jag blev helt svettig och hes.
Låter väl underbart va?