Almie

Jag tror inte att Hanna tycker om mig.

Jag har vandrat i snö idag. Vilket i efterhand var rätt roligt. Typ.

Klockan är nu snart halv tio och vi är lite hungriga. Vem kan klandra oss?

Vi går ner till köket där Hanna tar för sig av den varma choklad vi hade med oss på våran "utflykt" idag. Vi ska gå ner i källaren för att titta i frysen om det finns någon mat. Jag går först.

Då, plötsligt!! Plötsligt hör jag ett ljud! Ett sorts utrop. Därefter känner jag hur nacken och ryggen blir varm, blöt och kladdig. Hanna som gick bakom mig i trappan, hade snubblat till och råkade spilla sin varma choklad i nacken på mig.

Jag börjar asgarva, vad annars ska jag göra? Vad fan vill hon mig?!

1,3 mil med packning. 4 km i snö uppför ett berg. Och nu detta!!

Jag anar ugglor i mossen.

Hanna fick än en gång dåligt samvete. Det ska hon inte ha. Jag tror ändå att hon tycker om mig.
Men man börjar ju fan undra nu.

Jag sov jättegott! Inte undra på efter gårdagens strapatser.

Vaknade med ett ryck och trodde klockan var halv tolv men fick snart veta att den var halv nio. Skönt! Då hade vi sovit i tio timmar. Vem kan klandra oss?
Jag gick 1,3 mil igår och Hanna gick 2,6 mil. Fantastiskt gjort av henne!

I alla fall, när jag vaknade var jag hoppfull! Hanna hade föreslagit paddling till en vacker fors och/eller vandring till en utkiksplats där man har en spektakulär panoramautsikt över ett magnifikt landskap. Btw, så är det väldigt vackert i Norge. När vi gick där i mörkret igår hörde man ljudet av små porlande forsar. Mysigt!

Hur som än haver. Hanna bad mig titta ut genom fönstret för att se hur vädret stod till. Jag trodde inte mina nyvakna ögon.

Dam dam dam!

Ute snöade det. Marken var täckt av ett decimetertjockt lager av nyfallen snö. Snö. SNÖ!!
Och än fortsatte bara snön att falla. Mitt mod sjönk som en sten. Jag hade inga bra vinterkläder med mig. Tunna vantar och ett par converse. Lycka till fröken!

Vi åt frukost och förundrades över snön.

Sen.

Sen föreslog Hanna: Vi går till Kikuttoppen (utsiktsplatsen). Jag var lite tveksam, jag hade inga bra skor. Jag är väldigt känslig när det gäller att anpassa rätt skor till rätt klimat.

I vilket fall som helst så klädde jag på mig dubbla strumpor i mina kalla converse. Tog på mig dubbla tröjor, halsduk och vantar. Snäll som Hanna var så lånade hon mig sina mjukisbyxor. Tveksamt tog jag emot dom. De skulle tydligen vara varmare än jeans. Hon fick komma att ha rätt.

Så började vi vår resa (igen). Skogen var jättevacker då snön låg kvar orörd och fin på träden, buskarna och marken. Vi började glatt ta kort i rent Narnia-stuk. Jag kände mig som Lucy (fast utan den tjocka värmande pälskappan).

Sen gick det bara upåt igen och utför gick inget annat än vårt glada humör. Än en gång, det var kallt, herregud det var ju snö! Bara sådär över en natt liksom, snö! I massor. Till skillnad från gårdagens uppförsbacke var denna lite klurigare. Borta var den släta vägen. Istället fick vi klättra, och då menar jag klättra, i decimetertjock snö. Det är svårt att gå i en skog när det har snöat. Det är tungt och väldigt halt.

Sen gick vi lite fel och blev försenade. Men sen hittade vi rätt. Vid en speciellt brant uppförsbacke, eller snarare ett berg. Tänk dig ett berg, som vanligtvis är halt, täckt med hal snö. Jag var rädd för att ramla baklänges och bryta nåt. Jag fasade för både min och Hannas säkerhet.

Men vi vägrade ge upp. Vi gav oss fasen på att nå toppen. Till slut brydde vi oss inte längre. Vi kröp i snö på våra bara knän. Typ. Jag kröp i snö med mjukisbyxor.

Sen nådde vi toppen. Då hade jag varit nära på att börja gråta och än en gång fick Hanna väldigt dåligt samvete. Jag tyckte synd om henne då, men jag visste inte vart annars jag skulle vända min ilska. Jag vände den istället mot berget.

Sen kom vi i alla fall dit, 611 möh och 2km senare. Tror ni vi ser nåt? NEJ. På grund av det kalla vädret så låg det som ett dis över hela landskapet. Vi såg verkligen ingenting. Allt detta i onödan. Typ. Vi fick ju motion och frisk luft som min mamma skulle sagt. Trött som fahan var jag iaf.

Sen hade vi bara vägen ner.

Då gick det fan i mig undan! Vi satte oss på ändan vid flera tillfällen och bara kanade ner. Vi brydde oss inte längre om hur otroligt blöta och kalla vi var. Vi ville bara hem.

Hela resan gick på ca 3 timmar.
Jag kan inte tänka mig att vägen ner för berget tog längre än 20 min.
Säger det er nåt?

Tack Hanna, för ännu en oförglömlig upplevelse! Jag fick motion även idag.

SNÖ!!!!!

PS. Kläderna var dyngsura och mina stackars fötter som fått pulsa i snö i ett par tunna converse värkte och var helt röda. Förlåt fötterna, jag ska aldrig göra så mot er igen!

Inget ont som inte har nåt gott med sig!
Känner att efter förra inlägget kan min syn på Norge uppfattas som tämligen negativ. Det korrigeras här.

Norge är möjligheternas land!

Jag har för första gången:

• Besökt Norge
• Gått mer än en mil med packning på ryggen
• Ätit älg
• Vandrat i snö i oktober

Det här har jag klarat av hittills. Vem vet vad morgondagen har att erbjuda för möjligheter?

Jag väntar med spänning.

Jag är i Norge nu.

Okej. Så först efter 6 timmar på ett tåg anländer jag till Oslo. Det första jag ser är en jävla soptipp. Det här börjar bra tänker jag. (Oslo är föresten vid en närmare anblick fint)

Har jag nån gång nämnt min tåg-fobi? Jag gillar inte tåg. Jag gillar inte någon kollektivtrafik. Ge mig en freakin' taxi eller nåt! Privatjet går också bra. I vilket fall som helst. Jag klarade av två byten, ett i Katrineholm och ett i Karlstad. Jag var jäkligt nervös. Är dock inte ett dugg nervös för att byta plan i London eller i Hong Kong. Då kommer det ju iaf stå någon som kontrollerar att jag går på rätt plan. Det gör det inte när man åker tåg. Då kollar de biljetten först EFTER att tåget har börjat rulla. IDIOTISKT!

Hur som än haver.

Kommer till Norge. Träffar Hanna. Skoj. Hanna stod precis utanför rätt dörr när jag gick av. Vajert! Sen åt vi i Oslo. Sen började vad som skulle komma att bli den långa resan till Kikutstua (Hannas hem). Vi började med tunnelbana (det luktade så gott, det luktade London). Sen blev det buss och massa trevliga norska pensionärer.

Sen ni, kära bloggläsare - sen kom helvetesvandringen. Den förtjänar nästan ett eget inlägg.

Det går inte att förklara. Det går bara inte. Hanna hade sagt att vi fick gå sista biten. Hon glömde att säga hur långt det var. Det var 1,3 mil. Vet ni hur långt det är?!

För att förstå hur detta var får ni här några faktorer som gjorde vandringen ännu värre än vad den skulle varit annars.

• Den var i KONSTANT uppförsbacke. Jag menar det. Hannas jobb ligger ÖDE på en bergstopp. Jag överdriver inte.
• Det är kallt i Norge. Mot slutet blev luften så tunn och det bev så kallt att backen var täckt av frost.
• Det blir mörkt i Norge. Ännu mörkare blir det när man går i en skog utan något som helst ljus. DARK, PEOPLE!
• Jag hade även all min packning med mig. Jag hade en träningsväska/trunk med mig. Som jag fick ha på ryggen hela vägen. Tungt och banden skavde in i ryggen.
• Mot slutet (som jag trodde var slutet - då hade vi gått halvvägs) började stjärnorna titta fram.

Det här var inte ett dugg kul. Jag fick iofs motion. I massor. Jag fick frisk luft.  Jag fick ventilera mig lite mellan andhämtningarna. Jag var för första gången någonsin arg på Hanna. På riktigt.

Den här färden, gott folk, tog TRE JÄVLA LÅNGA TIMMAR i en JÄVLA uppförsbacke!!!!!!!!!

Sen kom jag fram till ett öde och kallt hus men jag fick iaf varm god mat av Hanna.

Jag sov väldigt gott den natten och njöt av Hannas dåliga samvete.

Men jag tycker om henne ändå.

Såhär är det. Jag har börjat blogga igen. Så är det.

Vanne var här för ett tag sedan och vi surfade lite på nätet. Googlade då "Mad Brilliant", "Totally Mad Brilliant" och "Almie". Jag var inte längre överst.

I'm no longer on top.

Vadan detta?

Inaktivitet? Mindre besökare? VADAN DETTA?

Bara så ni vet. Jag ÄR Almie. Jag ÄR Totally Mad Brilliant.

Det bara är så.

Jag har kommit fram till en sak. Jag cyklar väldigt mycket nu för tiden. Hela dagarna faktiskt. I alla fall när jag jobbar. Da cyklar jag hela dagarna.

I och med allt detta cyklande har jag kommit fram till en slutsats. Jag ska aldrig ha ett jobb dit jag måste cykla om morgnarna. Jag vill aldrig behöva sätta mig på cykeln varje morgon och cykla ner till jobbet. Varje dag. I snö. I regn och rusk. I stekande sommardagar. Gud. (även om cyklandet ger bra motion)

Detta betyder dock inte att jag vill åka bil till jobbet, det skulle ju förorena miljön så mycket.

Jag vill gå, promenera.

Men helst av allt vill jag åka tunnelbana. Helst av allt vill jag åka tunnelbana till mitt jobb i New York eller London.

Det vore nåt det

Mitt mål är att åka tunnelbana till jobbet.