Norge - mandomsprovet
Jag är i Norge nu.
Okej. Så först efter 6 timmar på ett tåg anländer jag till Oslo. Det första jag ser är en jävla soptipp. Det här börjar bra tänker jag. (Oslo är föresten vid en närmare anblick fint)
Har jag nån gång nämnt min tåg-fobi? Jag gillar inte tåg. Jag gillar inte någon kollektivtrafik. Ge mig en freakin' taxi eller nåt! Privatjet går också bra. I vilket fall som helst. Jag klarade av två byten, ett i Katrineholm och ett i Karlstad. Jag var jäkligt nervös. Är dock inte ett dugg nervös för att byta plan i London eller i Hong Kong. Då kommer det ju iaf stå någon som kontrollerar att jag går på rätt plan. Det gör det inte när man åker tåg. Då kollar de biljetten först EFTER att tåget har börjat rulla. IDIOTISKT!
Hur som än haver.
Kommer till Norge. Träffar Hanna. Skoj. Hanna stod precis utanför rätt dörr när jag gick av. Vajert! Sen åt vi i Oslo. Sen började vad som skulle komma att bli den långa resan till Kikutstua (Hannas hem). Vi började med tunnelbana (det luktade så gott, det luktade London). Sen blev det buss och massa trevliga norska pensionärer.
Sen ni, kära bloggläsare - sen kom helvetesvandringen. Den förtjänar nästan ett eget inlägg.
Det går inte att förklara. Det går bara inte. Hanna hade sagt att vi fick gå sista biten. Hon glömde att säga hur långt det var. Det var 1,3 mil. Vet ni hur långt det är?!
För att förstå hur detta var får ni här några faktorer som gjorde vandringen ännu värre än vad den skulle varit annars.
Den här färden, gott folk, tog TRE JÄVLA LÅNGA TIMMAR i en JÄVLA uppförsbacke!!!!!!!!!
Sen kom jag fram till ett öde och kallt hus men jag fick iaf varm god mat av Hanna.
Jag sov väldigt gott den natten och njöt av Hannas dåliga samvete.
Men jag tycker om henne ändå.
Okej. Så först efter 6 timmar på ett tåg anländer jag till Oslo. Det första jag ser är en jävla soptipp. Det här börjar bra tänker jag. (Oslo är föresten vid en närmare anblick fint)
Har jag nån gång nämnt min tåg-fobi? Jag gillar inte tåg. Jag gillar inte någon kollektivtrafik. Ge mig en freakin' taxi eller nåt! Privatjet går också bra. I vilket fall som helst. Jag klarade av två byten, ett i Katrineholm och ett i Karlstad. Jag var jäkligt nervös. Är dock inte ett dugg nervös för att byta plan i London eller i Hong Kong. Då kommer det ju iaf stå någon som kontrollerar att jag går på rätt plan. Det gör det inte när man åker tåg. Då kollar de biljetten först EFTER att tåget har börjat rulla. IDIOTISKT!
Hur som än haver.
Kommer till Norge. Träffar Hanna. Skoj. Hanna stod precis utanför rätt dörr när jag gick av. Vajert! Sen åt vi i Oslo. Sen började vad som skulle komma att bli den långa resan till Kikutstua (Hannas hem). Vi började med tunnelbana (det luktade så gott, det luktade London). Sen blev det buss och massa trevliga norska pensionärer.
Sen ni, kära bloggläsare - sen kom helvetesvandringen. Den förtjänar nästan ett eget inlägg.
Det går inte att förklara. Det går bara inte. Hanna hade sagt att vi fick gå sista biten. Hon glömde att säga hur långt det var. Det var 1,3 mil. Vet ni hur långt det är?!
För att förstå hur detta var får ni här några faktorer som gjorde vandringen ännu värre än vad den skulle varit annars.
- Den var i KONSTANT uppförsbacke. Jag menar det. Hannas jobb ligger ÖDE på en bergstopp. Jag överdriver inte.
- Det är kallt i Norge. Mot slutet blev luften så tunn och det bev så kallt att backen var täckt av frost.
- Det blir mörkt i Norge. Ännu mörkare blir det när man går i en skog utan något som helst ljus. DARK, PEOPLE!
- Jag hade även all min packning med mig. Jag hade en träningsväska/trunk med mig. Som jag fick ha på ryggen hela vägen. Tungt och banden skavde in i ryggen.
- Mot slutet (som jag trodde var slutet - då hade vi gått halvvägs) började stjärnorna titta fram.
Den här färden, gott folk, tog TRE JÄVLA LÅNGA TIMMAR i en JÄVLA uppförsbacke!!!!!!!!!
Sen kom jag fram till ett öde och kallt hus men jag fick iaf varm god mat av Hanna.
Jag sov väldigt gott den natten och njöt av Hannas dåliga samvete.
Men jag tycker om henne ändå.
Kommentarer
Trackback