Almie

Jag sov jättegott! Inte undra på efter gårdagens strapatser.

Vaknade med ett ryck och trodde klockan var halv tolv men fick snart veta att den var halv nio. Skönt! Då hade vi sovit i tio timmar. Vem kan klandra oss?
Jag gick 1,3 mil igår och Hanna gick 2,6 mil. Fantastiskt gjort av henne!

I alla fall, när jag vaknade var jag hoppfull! Hanna hade föreslagit paddling till en vacker fors och/eller vandring till en utkiksplats där man har en spektakulär panoramautsikt över ett magnifikt landskap. Btw, så är det väldigt vackert i Norge. När vi gick där i mörkret igår hörde man ljudet av små porlande forsar. Mysigt!

Hur som än haver. Hanna bad mig titta ut genom fönstret för att se hur vädret stod till. Jag trodde inte mina nyvakna ögon.

Dam dam dam!

Ute snöade det. Marken var täckt av ett decimetertjockt lager av nyfallen snö. Snö. SNÖ!!
Och än fortsatte bara snön att falla. Mitt mod sjönk som en sten. Jag hade inga bra vinterkläder med mig. Tunna vantar och ett par converse. Lycka till fröken!

Vi åt frukost och förundrades över snön.

Sen.

Sen föreslog Hanna: Vi går till Kikuttoppen (utsiktsplatsen). Jag var lite tveksam, jag hade inga bra skor. Jag är väldigt känslig när det gäller att anpassa rätt skor till rätt klimat.

I vilket fall som helst så klädde jag på mig dubbla strumpor i mina kalla converse. Tog på mig dubbla tröjor, halsduk och vantar. Snäll som Hanna var så lånade hon mig sina mjukisbyxor. Tveksamt tog jag emot dom. De skulle tydligen vara varmare än jeans. Hon fick komma att ha rätt.

Så började vi vår resa (igen). Skogen var jättevacker då snön låg kvar orörd och fin på träden, buskarna och marken. Vi började glatt ta kort i rent Narnia-stuk. Jag kände mig som Lucy (fast utan den tjocka värmande pälskappan).

Sen gick det bara upåt igen och utför gick inget annat än vårt glada humör. Än en gång, det var kallt, herregud det var ju snö! Bara sådär över en natt liksom, snö! I massor. Till skillnad från gårdagens uppförsbacke var denna lite klurigare. Borta var den släta vägen. Istället fick vi klättra, och då menar jag klättra, i decimetertjock snö. Det är svårt att gå i en skog när det har snöat. Det är tungt och väldigt halt.

Sen gick vi lite fel och blev försenade. Men sen hittade vi rätt. Vid en speciellt brant uppförsbacke, eller snarare ett berg. Tänk dig ett berg, som vanligtvis är halt, täckt med hal snö. Jag var rädd för att ramla baklänges och bryta nåt. Jag fasade för både min och Hannas säkerhet.

Men vi vägrade ge upp. Vi gav oss fasen på att nå toppen. Till slut brydde vi oss inte längre. Vi kröp i snö på våra bara knän. Typ. Jag kröp i snö med mjukisbyxor.

Sen nådde vi toppen. Då hade jag varit nära på att börja gråta och än en gång fick Hanna väldigt dåligt samvete. Jag tyckte synd om henne då, men jag visste inte vart annars jag skulle vända min ilska. Jag vände den istället mot berget.

Sen kom vi i alla fall dit, 611 möh och 2km senare. Tror ni vi ser nåt? NEJ. På grund av det kalla vädret så låg det som ett dis över hela landskapet. Vi såg verkligen ingenting. Allt detta i onödan. Typ. Vi fick ju motion och frisk luft som min mamma skulle sagt. Trött som fahan var jag iaf.

Sen hade vi bara vägen ner.

Då gick det fan i mig undan! Vi satte oss på ändan vid flera tillfällen och bara kanade ner. Vi brydde oss inte längre om hur otroligt blöta och kalla vi var. Vi ville bara hem.

Hela resan gick på ca 3 timmar.
Jag kan inte tänka mig att vägen ner för berget tog längre än 20 min.
Säger det er nåt?

Tack Hanna, för ännu en oförglömlig upplevelse! Jag fick motion även idag.

SNÖ!!!!!

PS. Kläderna var dyngsura och mina stackars fötter som fått pulsa i snö i ett par tunna converse värkte och var helt röda. Förlåt fötterna, jag ska aldrig göra så mot er igen!